Jag har aldrig ridit i medvind.
När jag var liten var jag världens största crybaby, jag var livrädd för hästar, kunde bara rida två hästar på ridskolan och knappt ens det. När jag blev lite äldre och ville utvecklas tjatade jag mig till en plats i en hoppgrupp för en utomstående tränare. Och gissa vad, jag grät varje lektion. Till saken hör kanske att jag fick rida en tjock, outbildad tinkerkorsning (förvisso under hennes glansdagar, men ändå, mina tio-elvaåriga ben fick kämpa). Efter det här kom en period i min ridning då jag bara red hästar ingen annan ville rida, eller hästar ingen annan "fick" rida. Jag blev testpilot på nya hästar, jag fick välja häst sist de gånger vi fick välja och fick försöka vara glad ändå, medan andra kunde sitta och finrida på duktiga och eller lätta ponnyer. Klart det kändes motigt, men det gick bra ändå, jag ville bli tillridare när jag blev stor och tyckte att det var bästa tänkbara scenariot för mig. Även fast jag avundsjukt sneglade på kompisar och deras "rosettplockare".
sen har det fortsatt, med boris, efter honom med kampen om att få tävla över huvud taget på en lektionsponny... jag har liksom aldrig varit den som fått välja först. Jag har alltid fått nöja mig med "the leftovers" och det lär man sig väldigt mycket på. Visst, det är kul att känna att det ite är så svårt att få en nolla på tävling, men det är ju ÄNNU roligare att få den där nollan när man vet att man kämpat så oerhört för att få den och verkligen gjort sig förtjänt av den? Jag tror att man lär sig mer och får en bredare grund om man regelbundet rider många hästar, speciellt många hästar utan autopilot. Missförstå mig rätt nu, jag HAR ridit ett fåtal hästar som är lätta. Annars skulle jag väl inte kunna göra den här bedömningen?
Jag tänker att tuffa och lite kluriga hästar lär man sig mycket på och får en stabil grund, lätta hästar med autopilot skördar man fler rosetter med. Men rosetterna man skördar med klurigare hästar, de väger tyngre för mig. Därför blri jag så glad när angelica augustson går ut i intervjuer och berättar om hennes väg till toppen. Hon red inga robothästar, hon red hästarna ingen annan ville ha. Det hoppas jag kan ändra lite inställning bland ponnyryttare i Sverige och motivera dem till att lägga lite högre kvalitet på sin ridning istället för att byta ponny när det var nån månad sedan senaste placeringen. Det är lätt att köpa sig till en viss nivå inom hästsporten, men för att komma längre behöver man mer än man kan köpa för pengar, man behöver känsla.
sen har det fortsatt, med boris, efter honom med kampen om att få tävla över huvud taget på en lektionsponny... jag har liksom aldrig varit den som fått välja först. Jag har alltid fått nöja mig med "the leftovers" och det lär man sig väldigt mycket på. Visst, det är kul att känna att det ite är så svårt att få en nolla på tävling, men det är ju ÄNNU roligare att få den där nollan när man vet att man kämpat så oerhört för att få den och verkligen gjort sig förtjänt av den? Jag tror att man lär sig mer och får en bredare grund om man regelbundet rider många hästar, speciellt många hästar utan autopilot. Missförstå mig rätt nu, jag HAR ridit ett fåtal hästar som är lätta. Annars skulle jag väl inte kunna göra den här bedömningen?
Jag tänker att tuffa och lite kluriga hästar lär man sig mycket på och får en stabil grund, lätta hästar med autopilot skördar man fler rosetter med. Men rosetterna man skördar med klurigare hästar, de väger tyngre för mig. Därför blri jag så glad när angelica augustson går ut i intervjuer och berättar om hennes väg till toppen. Hon red inga robothästar, hon red hästarna ingen annan ville ha. Det hoppas jag kan ändra lite inställning bland ponnyryttare i Sverige och motivera dem till att lägga lite högre kvalitet på sin ridning istället för att byta ponny när det var nån månad sedan senaste placeringen. Det är lätt att köpa sig till en viss nivå inom hästsporten, men för att komma längre behöver man mer än man kan köpa för pengar, man behöver känsla.
Kommentarer
Trackback
