emilybroman

Jag vet inte hur det gått till, men helt plötsligt har alla jag känner gjort en tyst överenskommelse. Alla går till mig med sina relationsbekymmer. "Du är lika erfaren och bra på att svara som en medelålders kvinna med en egen relationsspalt i en veckotidning" Varför säger de så? Och vadå erfaren, jag har inte haft speciellt många relationer själv? Jag är sämst på relationer. Jag tipsar folk om att ge upp, göra slut, de förtjänar bättre. Du förtjänar bättre. Alternativt "Du måste göra slut, du är ett svin och din kille förtjänar bättre". Det är ju precis vad man vill höra. Eller inte.

Fast å andra sidan. För varje gång någon frågar om min åsikt, så känner jag mer och mer att människor vill jag hålla på med. Jag slutar aldrig förundras över hur människor fungerar, tänker, resonerar. Jag analyserar tillräckligt med människor för att fylla ett antal böcker av genren chicklit utan problem. Jag älskar människor. Jag älskar människors hjärnor.  Jag älskar att fundera över hur människors hjärnor fungerar. Jag älskar när människor ger mig chansen att prova lite till. Jag älskar att vara till hjälp. Fast samtidigt skrämmer det mig också, tänk om jag säger "GÅ" när det rätta vore att stanna ett tag till.

Jag älskar ordet "jag" också, märker jag när jag läser igenom den här texten gång nummer två.