Att skaffa en utbildning
Det borde vara lättare än det är. Grundskolan flyter på rätt bra eftersom den är obligatorisk, nekas någon grundskoleutbildning begås ett brott mot lagen. Gymnasiet däremot, då väntas man fixa mer själv, men hur mycket ska man tvingas stå ut med? Om skolan inte fungerar på ett eller annat sätt, varför ska det då vara så otroligt svårt att byta linje eller skola? Alla dessa regler. Till exempel. Jag bor i en ort med EN ENDA gymnasieskola. Självklart ska man i möjligaste mån gå i skolan i kommunen, eftersom kommunen måste betala skolpeng. Finns programmet jag vill gå i hemkommunen får jag inte gå i grannkommunen, så enkelt är det. Så finns det några kryphål här och där, som gör att man faktiskt FÅR gå gymnasiet i andra kommuner, men då ska de vara i skolsamverkansområdet, som för mig är HELA ÖSTERGÖTLAND. Inget inackorderingstillägg utgår.
Men jag då, som kanske vill gå i Västervik, eftersom jag har släkt att bo hos där, som jobbar på skolan, slipper hela köret med att hitta lägenhet etc? Det är nästan omöjligt, om inte "särskilda skäl föreligger". Och nog tycker jag att jag har särskilda skäl. Jag har gått i två år på en skola som varit ovillig att ta tag i utfrysningssituationen, med en hänvisning om att "de är pojkar och har inte börjat intressera sig för tjejer än, för dem finns bara wow", "jag kan inte göra något, det här är inte dagis" eller "säg själv vad du vill att jag ska göra" från mentorn. När situationen blev skolan övermäktig, min stora frånvaro var ju ett tecken på att något var FEL, då löste de sin nollvision mot mobbing med att ställa ultimatum. Antingen skriver du ut dig från skolan eller så rektorn det. Och det är ju väldigt smart. Petar man bort de utstötta eleverna så finns det ju ingen att hacka på sedan. Då är skolan fri från mobbing.
Men jag då, som kanske vill gå i Västervik, eftersom jag har släkt att bo hos där, som jobbar på skolan, slipper hela köret med att hitta lägenhet etc? Det är nästan omöjligt, om inte "särskilda skäl föreligger". Och nog tycker jag att jag har särskilda skäl. Jag har gått i två år på en skola som varit ovillig att ta tag i utfrysningssituationen, med en hänvisning om att "de är pojkar och har inte börjat intressera sig för tjejer än, för dem finns bara wow", "jag kan inte göra något, det här är inte dagis" eller "säg själv vad du vill att jag ska göra" från mentorn. När situationen blev skolan övermäktig, min stora frånvaro var ju ett tecken på att något var FEL, då löste de sin nollvision mot mobbing med att ställa ultimatum. Antingen skriver du ut dig från skolan eller så rektorn det. Och det är ju väldigt smart. Petar man bort de utstötta eleverna så finns det ju ingen att hacka på sedan. Då är skolan fri från mobbing.
Saken är den att nu är det i princip omöjligt för mig att få utbildning igen. Min gamla skola vill jag aldrig någonsin ha att göra med, det är den inte värd, och eftersom jag bor i en kommun med en gymnasieskola har jag inte så stort val. Jag väntar på kommentarerna till det här inlägget, om att jag inte alls var utfryst, ingen har varit elak mot mig, jag är en gnällstjärt som bara vill ha uppmärksamet... men vet ni. Ni är inte jag. Ni sitter antagligen inte och kämpar för att få tillåtelse av skolan att GÅ I SKOLAN. Det är en sån självklarhet för så många av er, men det börjar kännas som att om skolan vänt dig ryggen en gång, så kommer man aldrig någonsin tillbaka in. Men jag kämpar, för kämpa är det jag är bäst på.
Kommentarer
Trackback
