emilybroman

så tänker jag ibland när jag rider. Om jag rider en tung och jobbig häst som det känns som om man får bära runt mellan hand och skänkel, så låtsas jag att jag rider en jättekänlig häst med stor gång, och börjar rida hästen som om den vore så. Då blir den helt plötsligt jättefin. På ett sätt känns det så självklart. Hur ska hästen kunna bli känslig om man inte ber den vara känslig?

Likadant på min pluttis. Det är ju så lätt att fastna i ett och samma ridbeteende när man känner hästen så väl som man gör, när man haft egen sedan länge. man gräver ner sig och bara "väntar" på att problemet ska komma. Där gör jag också så, fake it til I make it. jag låtsas att det inte finns några problem och rider på bara. Ibland funkar det, ibland funkar det inte. Hur eller som så har man slutat bråka med hästen och blickar framåt lite mer. Det tycker jag är positivt i alla fall.

Idag dammade jag av dressyrsadeln. Red ut i skogen på tränsbett. Helt sjukt hur bra jag faktiskt sitter i min sadel. Kändes kalas. Dock har han kommit in i en såndär period nu när tränsbett inte är nånting att ha, men jag jobbade på med halter och skänkelvikningar i skritt och visst lossnade han lite mot slutet. Kunde till och med galoppera litegrann utan att han gav sig iväg... däremot avsaktningen behöver han stärka sig lite mer, traven gick snabbare än galoppen gjorde innan avbrottet... Plutten då. Hur eller som. Han jobbade på snällt och accepterade hjälper rätt bra, jag jobbade på bra med sits och inverkan. Imorgon vilar han.