emilybroman

jag är ju superduktig på att tala om vad jag inte gillar. Nu ska jag tala om vad jag gillar. En sak jag gillar i alla fall. Jag gillar att skriva krönikor. Det faller sig liksom naturligt för mig. Kanske är det därför jag bloggar? Varje inlägg är ju mer eller mindre en krönika. Nästintill varje välskrivet inlägg är en krönika. Det handlar om att uttrycka sina åsikter och jag vet inte om det är så ni kan se det, men det känns ibland som om mina åsikter har egna neonskyltar som sticker upp en meter ovanför mitt huvud. Kan ni se dem? Tror det är för att jag är uppvuxen med "taingenskit-grynet" och "din åsikt är viktig" och med en familj som alltid lyssnat på mig och tagit sig tid att prata och diskutera saker. Jag har svårt att minnas att någon sa "för såhär är det" utan jag har alltid fått förklara varför jag vill ha det på mitt sätt och den vuxna förklarade varför det är smart att ha på sig skor när man går ut på vintern, till exempel. Sen efter det har jag oftast valt rätt.

Det är nog därför jag så gärna vill uttrycka mina åsikter. Jag vill lära mig mer om mig, om andra, om allt. Och jag kommer aldrig lära mig mer om något om inte jag får uttrycka mina åsikter och sedan låta någon annan ifrågasätta och uttrycka sina egna åsikter. Argumentationer och diskutioner behöver inte alltid vara på blodigt allvar. Ibland kan man "ta" en åsikt man egentligen inte har, bara för att lära sig mer om frågan.

Är det här flummigt skrivet? Jag råkade vända på dygnet idag när jag varit superförkyld, jag gick upp runt nio, åt min frukost och gick och la mig till klockan tre. Nu är jag pigg och trött samtidigt och känner mig alldeles för seriös för mitt eget bästa, speciellt vid detta klockslag. Men ni hajar grejen va? Jag gillar att skriva krönikor och debattinlägg för jag gillar att uttrycka mina åskiter. Allrahelst om någon ber om dem. Annars blir det ju lite jobbigt. Men det är en annan fråga.